Sannas eskapader

i Frankrike

Sand i skorna

Publicerad 2013-03-26 11:56:00 i Allmänt,

Vad är detta? Misstänkt likt en tänkt nästa etapp i Åke Svanstedts liv där han kombinerar sitt gamla berömda travhästträningskoncept, backträning i Matfors, med sin nuvarande sandträning på Bjertorp...

 

 
Dune de Pilat, en nästan tre kilometer lång sandformation mellan skog och hav. T v i bild ser man en del av den stora skogen Forêt des Landes som ligger sydväst om Bordeaux.

Det återstår att se hur Åke gör men i väntan på det så har många vänner kommit och bestigit dynen med mig. Jag hoppas att mitt kusinbarn Evelina har kommit över den traumatiska händelsen då vi klättrade och klättrade i tryckande julivärme och där varje steg framåt bestod av lika många steg bakåt i ett sandberg som bara tycktes växa. Och hemska tanke - hur skulle det ha gått om jag med Marlene och Johanna efter sandträningspasset inte hade kunnat stretcha ut ordentligt mot stenmurarna i Saint Emilion och sedan varva ner med joggning mellan de gröna vinrankorna på ett nätt litet Grand Cru Classé i Saint Emiliondistriktet? För åter andra (och sannerligen inte vilka som helst), och som om inte bergsbestigningen var nog, tvingades Åsa och Sofia till x antal Dabrowskihopp uppe på toppen. Detta visade sig lyckligtvis inte ha varit förgäves då äventyret resulterade i några kortfilmer som egentligen blev historiska i samma ögonblick som de kom till. Lille knappt ettårige Svante och jag roade oss själva medan hans mor och far besteg berget för första gången. Med Jenni testades dynen i underbar solnedgång i december månad och med Scarlett, eh, förlåt, Annelie menar jag (du vet hur lätt det är att missta sig käraste släkting) har det blivit tokroliga turer i alla väder med eller utan Anette men oftast sjungades "quand tu veux on y va". Med Luleå universitets representant på plats blev det en väldigt smaskig ultrafransk picknick på toppen. Och nu väntar jag otåligt på ett par gulliga labbråttor från Umeå..., hihi. Eller ska man kalla er husmöss nu med tanke på den nya adressen?

 

 
Över Dune de Pyla ses ofta skärmflyg i alla de färger.

 

Nog med interna skojigheter som kanske inte roar alla och raskt till nästa fråga: Hur i tusan har denna sandhög kommit till???

 

Dune de Pilat är en s.k. vandrande sanddyn som under påverkan av vind och tidsvatten rör sig österut mellan havet och skogen med mellan 1 och 5 meter per år. Det är inte vilken söndagspromenad som helst utan 60 miljoner kubikmeter sand med en höjd av 100 till 115 meter (höjden varierar från år till år) som flyttar på sig. Enligt den senaste mätningen ska dynen vara 2,7 km lång, 500 meter bred och 109,86 meter hög. Det gör Dune de Pilat till Europas högsta sanddyn.



Sandkornen kommer inte från nästgårds utan ursprungligen från Pyrénéerna och Centralmassivet där bergarter vittrat sönder till sandkorn och transporterats via floderna och så småningom ända ut till havet och kustlinjen. Där har de förts vidare av havsströmmar och vågor och lagt sig på stränderna. Från stränderna har de sedan slitits iväg av vinden in mot land. När de hindras av växtlighet, liksom tallskogen vid Atlantkusten där Dune de Pilat ligger, kan de samlas på hög och bilda en dyn.

 

Kvällspromenad i solnedgången med en särdeles tuff bergsbestigare och norrlänning, Jenni.

 

Sandkornen på Dune de Pilat består av 0,3 mm stora kvartskorn och det är den mest finkorniga sand man kan hitta i Frankrike.

 

Namnet Pilat kommer från det gascognska ordet pilot som betyder hög eller upphöjning. Man kan se två olika stavningar på dynen, Dune de Pilat och Dune de Pyla. Stavningen Pyla kommer från badorten intill, Pyla-sur-mer, vars grundare Daniel Meller antog den stavningen år 1920 för att han tyckte att det klingade mer elegant och exotiskt.

 

Dynen har en asymmetrisk form. Sidan som vetter mot havet har en mjuk rundning medan sidan mot skogen har en skarp lutning. Det kommer sig av att sandkornen följer dynens yta när de bärs upp av vinden men att de när de väl kommit upp på toppen faller rakt ner. Man säger att sandhögen befinner sig i instabil jämvikt.

 

 
Dynen sedd på håll från en båttur till Cap Ferret.


Missa verkligen inte att ta dig upp på dynen om du besöker Bordeauxtrakten! Från toppen har man utsikt över Atlanten och inloppet till havsviken Bassin d'Arcachon, över sandbanken Banc d'Arguin och dess ostronodling och över den stora tallskogen Forêt des Landes.

 

Havstallarna i Forêt des Landes är inte raka som furor men är bra på sin uppgift, att binda sanden i Les Landes.

 

 
Havstallens fina rödbruna bark.

Dune de Pilat ligger ligger i Pyla sur mer i kommunen La Teste de Buch ungefär 70 km från Bordeaux. Det går finemang att ta tåg från Bordeaux till Arcachon och sedan buss till dynen från tågstationen i Arcachon. Det finns också fina cykelvägar från Bordeaux' centrum.

 

Valnötter och lindars sövande sus

Publicerad 2013-03-25 12:01:00 i Allmänt,

Frankrike är en stor producent av valnötter med 36 000 ton per år. Valnötter odlas främst i sydvästra och sydöstra Frankrike med två ursprungsbeteckningar: AOC (Appellation d'Origine Contrôlée) Noix du Périgord och AOC Noix du Grenoble. Den förra ligger precis öster om Bordeaux och breder ut sina 7000 hektar valnötslundar över de fyra länen Dordogne, Lot, Corrèze och Charente.

 

Valnötsträdet Juglans regia ingår i familjen valnötsträd, Juglandacées, och är ett lövfällande träd som kan bli 20-30 meter högt. Det är ett fint prydnadsträd med bred krona, glesa grenar och stora parbladiga blad med tre till nio par småblad. Valnötsträdet börjar producera frukt när det är 10 år och kan fortsätta med det i ytterligare 200 år även om produktionen minskar efter 70-100 år. I AOC Noix du Périgord odlas 4 varieteter av Juglans regia: Franquette, Corne, Marbot och Grandjean.

 

Ur botanisk synvinkel är valnöten inte en nöt, utan en stenfrukt. Det vi i dagligt tal kallar nöt är alltså egentligen ett frö med fröskal. Fruktköttet är grönt och sitter alltså utanpå och runt det vi kallar valnöten. Fruktköttet spricker och lossnar när frukten mognar och inuti finner man då valnöten. Persikan är en annan stenfrukt med den skillnaden att vi äter fruktköttet i stället för fröet.

 

I ett nötskal? Nej, i ett fröskal! Valnöten är en stenfrukt med fruktkött runt frö och fröskal.

Valnötsträdets rötter utsöndrar en groningshämmande substans, juglon, som hämmar andra växters etablering. Det gör att gräset under ett valnötsträd växer dåligt eller inte alls.

 

Valnötsträdet trivs bäst i djupa, väldränerade, svala och näringsrika jordar och behöver ganska mycket ljus. Det vill varken ha för hög luftfuktighet eller för mycket regn men tål inte heller torka och för stark sol. Själva trädet klarar kyla mycket bra medan blommorna är känsliga för vårfrost.

 

Valnötsträdet har flera användningsområden förutom all användning de goda frukterna har. Valnötsträet är välkänt för sitt hårda virke och fina ådring och är mycket eftertraktat vid möbel- och finsnickeri. Extrakt av fruktköttet är en bra träfärg. Ur mogna valnötter kan man utvinna valnötsolja, en olja som är utsökt i sallader och bakverk. Det traditionella nötvinet får sin smak av gröna omogna valnötter. Fransmännen tycker också om att äta valnötter tillsammans med vin, i sallader, i bakverk, i nougat och till vissa ostar, t. ex. getost och roquefort.

 

Valnöten är känd för att vara särskilt nyttig. Den är unik på så sätt att den innehåller väsentligt mycket mer fleromättat fett än t.ex. hasselnöt och mandel. Det verkar däremot vara en svår nöt att knäcka det här med vilket fett som har vetenskapligt stöd för att vara bra och vilket som saknar stöd för att vara dåligt, så jag ger mig inte in i den debatten här. Valnöten innehåller vidare B- och E-vitaminer och mineraler såsom järn, kalium, kalcium, fosfor, magnesium och zink. Senare rön har visat att den dessutom innehåller sömnhormonet melatonin. Forskare vid Texas Health Science Center har också visat att koncentrationen av melatonin i blodet verkligen ökar vid intag av valnöt. Med risk för att somna kan du läsa mer om den forskningen här. Den som vill ha mer detaljer om valnötens näringsinnehåll kan titta i Livsmedelsverkets livsmedelsdatabas.  

 

Det här receptet på valnötskaka hittade jag på ett gammalt vykort på en resa i Dordogne. Med tanke på att jag i samband med det fått en hel "pärsäck" med valnötter av bekanta så hade jag det jag gjorde med mina valnötter.

Ingredienser

1 glas finhackade valnötskärnor, helst från Perigord såklart

250 gram socker

20 gram vetemjöl

4 ägg

1/2 glas valnötsolja

1/2 glas vitt vin

1/2 glas vatten

1 tsk bakpulver

1 nypa salt

 

Vispa ägg och socker lätt.

Häll i vinet, en nypa salt, de hackade valnötskärnorna och oljan.

Blanda mjölet och bakpulvret och vänd ner det i smeten och rör om.

Häll i smörad form.

Grädda i 50 minuter i 160 grader. 

 
 
Så får du gästerna att somna? (Observera Underbara Clara-stuket och att det inte bara är Leila som bakar i Frankrike.)

Om man vill dekorera med hela valnötter inser man att valnöten kan vara en svår nöt att knäcka (kunde inte låta bli att skriva det), ja i alla fall om man vill behålla kärnan hel. Konditorierna föredrar därför att använda en liten hammare i stället för nötknäckare. Om man slår mitt på nöten och inte på fogarna går det lättare att få lös kärnan utan att den går sönder.

 

I Frankrike sägs det att man inte ska ta sin eftermiddagslur (siesta) under ett valnötsträd eftersom det kan ge huvudvärk och illamående. Detta skulle möjligen kunna ha sin förklaring i det giftiga ämnet juglon som finns i blad, rötter och bark hos familjen valnötsväxter. Huruvida det stämmer kan jag inte säga för jag har aldrig vågat prova... Det här med siestaträd är för övrigt ett kul kapitel för sig i Frankrike och det finns t.o.m. sajter med listor över bra siestaträd. Lind är ett av de träd som brukar ligga högt på dessa topplistor, en kunskap som kanske kan komma väl till pass under din semester i Frankrike? De kriterier som har gett linden detta goda rykte har att göra med att det växer på torr mark, inte sprider så mycket pollen och inte har störande hängande grenar. Är du getingallergiker är det dock bäst att undvika allt för mycket sussande under lindars' sus (även om du tror och tror på sommaren ) under perioden slutet av maj-början av juni när de franska lindarna blommar.

 

Från Tour Pey Berland i Bordeaux har man en fantastisk utsikt över staden. Här ser du en del av katedral Saint André och till vänster på bilden skymtas den fina lindallén som finns på Place Pey Berland.

Om

Min profilbild

Sanna Elfving

Norrländska som bytt Höga kusten mot Atlantkusten för arbete som svensklektor vid universitetet i Bordeaux. Ger företräde åt svensk frukost men erkänner sig i övrigt tämligen svag för fransk kokkonst. Traskar gärna i berg, över sanddyner, genom medeltidsbyar och bland vinodlingar. Gillar språk, natur, djur, hästsport, snälla människor och rättvisa. Att bo på plats och tala språket ger en unik möjlighet att se landet inifrån. Detta gör att jag kan tipsa dig om både kända och okända sevärdheter, konstigheter, egna smultronställen eller bara små lustiga detaljer, ja allt sådant som år 2013 till trots inte redan finns på nätet. I min blogg finner du ibland också vardagsbetraktelser och aktuella händelser härifrån. Jag skriver i första hand om Bordeaux med omnejd, men då och då gör jag avstickare till andra platser i landet. Varmt och innerligt välkommen till min blogg.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela