Sannas eskapader

i Frankrike

Sista delen av travresan

Publicerad 2013-07-06 17:35:00 i Hästsport,

Sommaren har äntligen kommit och det är hög tid att skriva färdigt min trav- och havresa så att ni kan ge er iväg (eller fortsätta den redan påbörjade rutten).

 

Från Bourg sur Gironde är det bara 35 kilometer till travbanan Bordeaux Le Bouscat. Där har man uppehåll i juni, juli och augusti men du gör ändå bäst i att stanna till och besöka den magnifika staden Bordeaux med sina otroligt vackra 1700-talsbyggnader innan du åker vidare. Du kan förresten läsa lite om Bordeaux i ett av mina tidigare inlägg. 

 

Sex mil väster om Bordeaux, nära havet, ligger galoppbanan Béquet i kommunen La Teste-de-Buch. Detta lilla paradis bjuder på avslappnad stämning, vackra hästar och mycket grönska, ja faktiskt är både banunderlaget och publikplatserna av gräs. Sju kilometer innan travbanan kan du svänga in till Gujan Mestras och besöka ostronhuset, Maison de l'huître. Här kan du lära dig allt om ostron och i hamnen har du alla möjligheter att också provsmaka dem och det direkt från ostronodlarna själva. Ett utmärkt sätt att fira att du befinner dig i Frankrike!

 

Lyckans ost...ron! Mmmmm!! Ostron är av någon anledning allra godast ute vid havet.
 
 
Fiskehamnen i Gujan Mestras, ett ostronodlartätt område och (därför) en av mina favoritplatser.
 
 
Den gröna galoppbanan i lugn atmosfär nära havet - Hippodrome Béquet i La Teste-de-Buch inte långt från Bordeaux.
 
Allt är på gräs, även barnloppen...
 
En omåttligt populär travbana cirka fem mil söder om Bordeaux är Hippodrome la Bidane i Langon. I en oas bland vinodlingarna körs travtävlingar på en stor gräsbana. Gemytligare stämning på en travbana får man leta efter. I år håller man dock på att renovera vilket gör att nästa tillfälle att besöka banan inte blir förrän under våren 2014, allt enligt dagsfärska rapporter. Trav eller inte, i staden Langon finns på adressen 95, cours du Général Leclerc gourmetrestaurangen Restaurant Claude Darroze för dig som vill kosta på dig en riktigt lyxig middag. Restaurangen är dessutom vida känd för sitt vinsortiment. Tre olika menyer med trerätters finns att välja på och priserna för dessa ligger mellan 42 och 82 euro. Familjen Darroze är välkända inom gastronomins Frankrike så låt dig väl smaka. Här erbjuds även övernattning på hotell.
 
Till travbanan i Langon kommer gärna de stora tränarna och kuskarna. Vill du passa på att få en autograf av en gästande Frank Nivard så varsågod!
 
 
Richard William Denechère har högklassiga hästar i träning. Här är en bild från 2010 då en treårig Temps Perdu värmer med Richard på banan i Langon inför sitt livs tredje start. Trots namnet (temps perdu betyder förspilld tid) har denne fine travare e. Love You hittills i år, som sexåring, hunnit med att kamma hem tre segrar, lika många andraplatser samt två tredjeplatser till sin ägarinna Marquise de Moratalla.
 
Jag och Temps Perdu mellan värmningarna.
 
Stallbacken på travbanan i Langon.
 
 
Eftersom resan har fått namnet trav och hav lämnar vi nu inlandet och kör vidare de 20 milen till travbanan Hippodrome des Fleurs (=Blommornas travbana) i Biarritz vid havet i franska Baskien. Biarritz ligger bara tre mil från spanska gränsen. Här inleddes faktiskt travsommaren i går kväll men kvar på programmet står hela tolv fantastiska travkvällar under juli månad, med första start klockan 20.00. Detta är en av Frankrikes kortaste banor med sina 803 meter runt travovalen. Fördelen som åskådare är att man får god överblick över vad som händer i loppen.

 

Från travbanan har du endast två kilometer in till Biarritz centrum med havsbad och vita skummande vågor. Här är det nära till allt och från travbanan har du tre kilometer till flygplatsen där du kan hoppa på Ryan airs flygning till Skavsta och tillbaka till Sverige.

 

Ja, detta var ett litet smakprov på vad sydvästra Frankrike har att erbjuda i travväg. Trevlig resa!

Havsdoft och grästrav eller gräsdoft och havstrav?

Publicerad 2013-05-04 13:59:00 i Hästsport,

Sådärja, nu fortsätter vi äventyret i underbara Frankrike. Efter en trevlig travkväll i Les Sables d’Olonne är mitt förslag att vi styr kosan mot den vackra och gemytliga hamnstaden La Rochelle. Nära hamnen med havsdoften i näsan hittar man mysiga kvarter med charmiga fisk- och skaldjursrestauranger som serverar utsökta menyer till varierande priser. La Rochelle är en riktig segelbåtstad och nu i maj månad arrangeras flera internationella segeltävlingar. I dagarna förbereder sig till exempel finnjolleseglarna för VM i La Rochelle, en tävling som går av stapeln mellan den 17 och den 24 maj. Vi får hoppas att det som kompensation går bra för de norska deltagarna när de tvingas avstå sitt syttende maj-firande. 

 

La Rochelle är en mycket fin hamnstad i sydvästra Frankrike. Befästningstornen på bilden är från 1300- och 1400-talet. 

 

Inte långt från La Rochelle, ute i havet mellan öarna Ile d’Aix och Ile d’Oléron, började Fort Boyard byggas år 1804 som försvar mot den engelska flottan. Fortet tog lång tid att bygga och stod inte färdigt förrän 1857 eftersom sandbanken det byggdes på var utsatt för starka havsströmmar. Fortet blev föga använt i krig och i stället omvandlat till fängelse år 1870. Sedan kom en tid då fortet lämnades åt sitt öde med flera plundringar som följd. Innan fortet blåstes till liv år 1988 tack vare ett produktionsbolag var det faktiskt mest en tillflykt för sjöfåglar. Produktionsbolaget köpte fortet och sålde det till regionstyrelsen i Charente Maritime som restaurerade det och lät bolaget behålla nyttjanderätten. Underhållningsprogrammet skapades 1990 av den kände franske TV- och radiomannen Jacques Antoine. Ja, det var sagan om hur inspelningsplatsen för Fångarna på fortet kom till. En fin dag är det trevligt att ta en båttur från La Rochelle runt fortet. Avgångar med båt finner du här.  

 

Du som hellre väntar på en inbjudan från Gunde och Agneta eller inte står ut med att vänta på att dra iväg till nästa travbana kan i stället fortsätta resan söderut. Sätt i så fall sikte mot La Palmyre och stanna till i Fouras (29 km från La Rochelle) där man vid fint väder faktiskt kan skymta Fort Boyard ute i havet. För att hitta dit tar du väg E602 och svänger av mot Fouras. Där följer du skyltningen mot utkiksplatsen och tar dig lämpligen en funderare på någon av fader Fouras gåtor medan du blickar ut mot fortet i havsdiset.

 

Från Fouras har du 80 kilometer till travbanan Hippodrôme de Royan-La Palmyre i La Palmyre. När travsällskapet föddes år 1862 använde man den stora stranden i Royan för sina travtävlingar. På sjuttiotalet slog man sig samman med andra trav- och galoppsällskap och byggde då i stället upp en synnerligen vackert belägen anläggning i de ljusa tallskogarna bara 1,5 kilometer från havet och nära La Palmyres stora zoo. Här anordnar man 15 tävlingsdagar per år. I år kan du njuta av dessa tävlingar mellan den 30 juni och den 21 september. Travhästarna springer här på en 1425 meter lång gräsbana. Och visst är det något alldeles speciellt med charmen på en fransk gräsbana: gemytlig stämning, hästar, gräsdoft, mycket folk och förtäring. 

  

Atmosfären på franskt grästrav bara måste upplevas. Se här vilken fin pålle i ledningen på banan i Chinon - Anders Lindqvist-tränade Quorus de Bomo trivs fint på gräs och är snabb från start. Här slutar vi tvåa i loppet.

 

Anders gör som bekant sitt bästa för att dela på sig men med allt trav i Frankrike får han förstås ibland nöja sig med en del rapporter per telefon. Direkt efter loppet i samtal med Anders var jag glad över att ha fått köra en trevlig amatörhäst på en mysig bana.

 

Travbanan i La Palmyre ligger bara 15 kilometer från en annan hamnstad, nämligen Royan. Den staden är en ypperlig nästa anhalt. Härifrån bör du ta en båttur och besöka havets Versailles som fyren Phare du Cordouan med sina 311 trappsteg upp till fyrlyktan kallas. Den byggdes för så länge sedan som mellan 1584 och 1611 och är den äldsta franska fyr som fortfarande används. Den är sagolikt vacker att beskåda där den står på en klippö i havet 7 kilometer från hamnen i Royan. Tiderna för båtturer med besök finner du här

 

Phare de Cordouan - Frankrikes äldsta fyr i funktion ses här vid lågvatten. 
 

Då har vi tagit oss ännu en bit söderut. I nästa inlägg ska vi välja väg för att ta oss vidare mot Bordeaux via de finaste vinslott- eller konjakdistrikten. Missa inte det!

Några synnerligen exklusiva varv och starten på en trav- och havresa

Publicerad 2013-04-19 11:22:00 i Hästsport,

Trots de 60 milen mellan Bordeaux och Paris tar sträckan bara tre timmar och en kvart med tåget om man tar det snabbaste. Av någon mystisk och okänd anledning kan detta få till följd att man som Bordeauxbo liksom bara "råkar" kliva på tåget mot Paris och att man sedan återigen "råkar" slinka in i pendeltåget för att slutligen hamna hos Anders och Ioana Lindqvist på travträningsanläggningen Grosbois. Där möts man alltid av de gladaste miner. Anders hem är så gästfritt att där aldrig blir gästfritt. Många gånger har jag dessutom haft turen att utöver gästfriheten ha ytterligare anledningar att åka dit och då menar jag amatörlopp. Allt har sin tid och jag kör inte lopp nu men det är roligt att tänka på travresorna och de speciella händelserna runt omkring. En dag hände det så att Anders berättade att han hade hittat ett passande amatörlopp till Rambo Crown. Jag fick givetvis en smärre chock och trodde inte mina öron. Vadå, köra Rambo, Rambo Crown? Rambo Crown är en enastående häst som hade haft toppfina framgångar. Med Anders dotter Johanna hade han till och med tagit flera segrar på nationalarenan Vincennes, även om han sedan behövt lite tid på sig för att komma tillbaka efter en olycka. Nu hade ju Anders två hästar i stallet med Rambo i namnet så jag tänkte ögonblickligen att det var den andre fine Rambo för inte kunde det ju vara möjligt att köra den Rambo i amatörlopp. Samtidigt så brukar ju vår folkkäre expertkommentator hålla tungan rätt i mun och han sa inte fel namn nu heller. Startlistan kom. Den såg egendomlig ut med mitt namn bredvid Rambos. Men Rambo själv såg lika stolt ut som vanligt där han med spetsade öron och fina stjärn i pannan vakade över stallet från sin box.


Det hela verkade mot alla odds vara sant för när lördagen kom lastade vi både Rambo Crown och Miss Sixty (som skulle starta med Johanna) och styrde kosan mot Mesley-du-Maine, en kommun som ligger tre timmar sydväst om Paris. Apropå odds så var loppet ett s.k. PMU-lopp med riksspel som sänds i franska hästsportkanalen Equidia. Vi behövde däremot inte känna så mycket press från spelarnas sida den här dagen och favoriten hette i stället Quel Grand Plessis. Efter värmningen med en riktigt, riktigt pigg och fin häst började det kännas mer verkligt än det sett ut på startlistan. Starten och stundens allvar närmade sig... Och så fin att köra han var! Tipptopp att vända upp och sedan flög han som en katapult till ledningen från tillägg medan favoriten fick en sämre start. Att köra en häst som Rambo ger en exklusiv känsla. Anders och Johannas beskrivning stämde in i minsta detalj hela loppet igenom, det var som att ha fått en teknisk manual förklarad för sig där det bara gällde att sköta spakarna i rätt ordning.

 

Rambo Crown körs i Norbert Janssens ägarfärger orange och vit. Efter start syns han snart komma farande till höger i bild.

 

En galopprisk fanns men av den märktes intet. Över mål kändes Rambo stark som en björn och stolt som en tupp. Han är utan tvekan den av alla hästar jag kört som legat på mest i slutet av loppet och över mål. Och inte nog med det - i kurvan efter mål var han helt och fullt inne på att fortsätta ett varv till... Det gick ju bara inte att hålla sig för skratt! Jag kan säga att känslan av att inte kunna få stopp på hästen över och efter mål är en sällsam upplevelse.

 

Rambo Crown pysslas om efter loppet i Mesley-du-Maine där han vann Prix de la Chalopinière på tiden 1.16.8 över 2875 meter den 16 juli 2011.

 

Mesley du Maine är en stor fin bana i länet Mayenne och gissa om den hädanefter hör till mina absoluta favoriter. Därifrån ska vi nu förflytta oss ännu längre åt sydväst för det är dags för en Sannakomponerad trav- och havresa i sydvästra Frankrike.

 

För att hitta datum för respektive travbanas travdagar och anpassa din rutt efter de dagar som passar just dig, skriv in namnet på travbanan du tänker besöka i rutan "Sélectionner un hippodrome" och klicka sedan på "ok" på den här sidan.

 

 Låt Les Sables d'Olonne inleda din resa.

 

Det är lämpligt att låta resrutten börja strax norr om regionen sydvästra Frankrike och sedan fortsätta söderöver. Efter ett dopp på de fina stränderna i Les Sables d'Olonne på Atlantkusten har du bara åtta kilometer till Hippodrome des Sables d'Olonne eller Hippodrome de la Malbrande i Talmont Saint Hilaire som den också kallas efter flytten 1970. Den här fina banan totalrenoverades åren 1996 och 1997 och firar 100-årsjubileum den 13 juli 2013, dagen före Frankrikes nationaldag. Så håll det datumet i minnet! Banan erbjuder många fina sommardagar och sena sommarkvällar med trav eller galopp och allehanda festligheter, i år mellan den 18 juni och den 25 oktober.

 

Alla datum och tider för tävlingsdagarna på Hippodrôme des Sables d'Olonne finner du här.

 

Sådärja, det var starten på en superb trav- och havresa. Den spännande fortsättningen följer i nästa inlägg (förutsatt att jag klarar mig oskadd från den kommande lekdagen med mina brorsbarn Arvid och Astrid på Örnsköldsviks lekland). Jag befinner mig nämligen i La Suède när jag skriver det här. 

Punch på franska, vin, vatten och oväntad kyld champagne

Publicerad 2013-04-14 06:30:00 i Hästsport,

Av Frankrikes enorma travutbud besöker svenskarna till att börja med banorna i Paris, Nice och Normandie. Och visst är det naturligt, men..., varför inte ändra färdväg och besöka någon av de 51 trav- och galoppbanorna i sydvästra Frankrike och samtidigt se massor av spännande saker på vägen?

 

Via några anekdoter om mina franska fyrfota vänner och amatörlivet i Frankrike ska jag i ett par inlägg framöver försöka koppla samman trav och resor och därmed ge dig lite hjälp på traven om hur du hittar intressanta ställen att besöka.

 

Att åka på trav i Frankrike ger tillfälle att se sig om i landets alla sex hörn. Ja, Frankrike har ju det...

I det stora travlandet Frankrike körs varje år mer än 860 amatörlopp (varav 26 av dem är montélopp). Fransmän som inte sysslar med trav ser oftast frågande ut när de hör termen "amateur" utan något tillägg. För dem är ordets främsta betydelse nämligen "någon som tycker om något", t.ex. en amateur de chocolat (en chokladälskare), en amateur de vin (en vinälskare) etc. En amateur d'art är ett särskilt begrepp om en person som tycker om konst men som inte själv målar. En amateur i travsammanhang å andra sidan är en person som själv utövar sporten och tävlar med amatörlicens (och i allra högsta grad tycker om hästar). Däremot lever inte amatören på sin sport utan utövar den som en hobby till skillnad från lärlingar och proffs som har sporten som yrke. Enligt franska Centre National de Ressources Textuelles et Lexicales, ung. Terminologicentrum, kommer ordet amateur ursprungligen från latinets amator, vilket mycket riktigt betyder "någon som tycker om / älskar något" (i enlighet med det motsvarande verbet aimer). Betydelsen "idrottsman som utövar en sport utan att ha det som levebröd" kom långt senare och faktiskt kom den till franskan som låneord från engelskan, som dock dessförinnan, på 1700-talet, hade lånat ordet av franskan.

 

Efter en etymologisk studie av ordet amatör råder det ingen tvekan om att det är det ideala ordet för oss travamatörer; vi tillbringar fritiden med att utöva en sport med de hästar vi tycker så mycket om. Och titta bara så alldeles, alldeles underbar min fina fyrfota vän Punch är! Bilden är tagen efter ett lopp på gräsbanan Jallais.

 

Helgerna under mitt första Bordeaux-år tillbringades nästintill konstant antingen hemma på Richard William Denecheres gård eller med hans stall på travresor. Monsieur Denechere har en av de digraste meritlistor man kan tänka sig inom fransk travsport. Hans sex "Sulky d'or" innebär att han blivit kuskchampion i Frankrike hela sex gånger. Han är också mycket känd som ständig följeslagare, deluppfödare, tränare och kusk till Fan Idole, stoet som slog Varenne. Ballerinan från sydväst som hon kallades på grund av sina oerhört vackra travrörelser fick rekordet 1.09.8 och var på sin tid världens snabbaste sto. Här kan du se Richard och Fan Idoles fenomenala prestation när de vann Prix de France 2002. Vill du se Monsieur Denechere köra lopp så är det ytterligare en anledning till att bege sig till sydvästra Frankrike, Richard är nämligen still going strong trots att han närmar sig 70 (och därmed pensionsåldern som kusk) nästa år. I eftermiddag kör han till exempel fyra hästar på banan i Agen.

 

Richard William Denechere befinner sig aldrig långt från en sulky.

 

Travbanan Bordeaux - Le Bouscat ligger i kommunen Le Bouscat som gränsar till Bordeaux.
 
Trots att jag hamnade i vinstaden Bordeaux och gärna suttit bakom en springare vid namn Punch är det flera riktiga vattenstäder som har kommit att bli särskilt tursamma inom travet. Staden Saint Galmier, där Punch var så bussig och hjälpte mig att vinna mitt första lopp i Frankrike, är känd för sin enastående vattenkälla. Den ger ett mycket gott och nyttigt vatten som inte bara är rikt på kalcium och magnesium utan även har en helt naturlig kolsyrehalt. Ingen kolsyra tillsätts alltså utan alla de små pärlande bubblorna kommer på naturlig väg direkt från källan där vattnet tappas. Vattnet heter Badoît och får sina speciella egenskaper genom en tioårig process där det pressas upp till källan från 300 meters djup. När vi pratar om vatten måste givetvis också Vichy nämnas, en stad med en travbana som jag nog vågar påstå hör till en av Frankrikes i särklass allra vackraste. Ett ytterligare annat känt mineralvatten i Frankrike kommer från Vittel. Där finns en stor, härlig och gemytlig gräsbana där jag haft lyckan att få vara först i mål med den snärtiga lilla märren Peccadille som då tränades av min montémentor Philippe Masschaeles mamma. Peccadille är i skrivande stund inte lika nätt som då hon vann i Vittel, utan är rejält rund om magen där hon går i sin normandiska gröna hage och väntar föl med Kool du Caux. Spännande!

 

Philippe behöver förstås inte någon presentation för travfantasten men för mina andra läsare så kan jag berätta att Philippe Masschaele är montésportens (monté är travridning, dvs. trav med sadel i stället för sulky) utan motsvarighet främste föregångare. Han var den som på allvar började använda och få framgång med ett nytt sätt att rida monté, en jockeyinspirerad stil med korta läder som skiljer sig markant från den föregående traditionella montéridstilen med långa läder och lättridning (med lättridning menas att ryttaren sitter ner och står upp om vartannat i den tvåtaktiga gångart som trav är). När ryttaren kommer i perfekt harmoni med hästens rörelser i den nya montéridstilen kan det gå riktigt fort. Jag var en gång skötare åt den gotlandsfödde travaren Rocky Kim, en lika stark som flott häst och som i Anders Lindqvists träning blev en aktad montéhäst på högsta nivå i Frankrike. Rockys ordinarie ryttare, en viss J M Bazire, hade en egentränad häst till start i Prix de Cornulier år 1998 och kunde därmed inte rida Rocky det året. Anders hade fått upp ögonen för den då relativt okände belgaren Philippe Masschaele och det blev Philippe som år 1998 fick rida Rocky Kim i Prix de Cornulier, världens största montélopp på Vincennes i Paris. Jag fick på så sätt träffa Monsieur Masschaele redan innan han slog igenom och senare blev det åtskilliga turer till honom för travridningsträning.

 
   

Tillbaka till vatten och Punch... Tro inte att Punch automatiskt för tankarna till drycken här i Frankrike, nej, ordet punch har två olika betydelser beroende på uttal, uttalet [pœnt∫] återfinns i uttrycket avoir du punch som betyder att vara effektiv, dynamisk. För att syfta på drycken måste du uttala [pɔ̃], alltså tre ljud: p, nasalt å-ljud och (som sj i sjunga). För dig som inte pratar franska kan det här vara lite knepigt och därför är en förklaring på sin plats. Det är så att franskan har fyra vokalljud (œ, o, ɛ och a) som kan "nasaliseras" och bilda egna betydelseskiljande fonem. Man uttalar en nasalvokal genom att sänka gomseglet så att luftströmmen kan passera genom både munnen och näsan. När det görs på rätt sätt vibrerar det litegrann i näsan. I svenskan finns inte dessa nasala vokaler men de måste läras in om du vill att fransmännen ska förstå dig. Skriv in un bon vin blanc (ett gott vitt vin) här, välj någon av de franska rösterna (Bruno är tydligast) så kan du enkelt öva de fyra franska nasalljuden.

 

Punch (tränad av Anders Lindqvist) och jag när vi vinner ett amatörlopp i Lisieux i juli 2011.

Nu när ni kan uttala Punch efter konstens alla regler ska jag berätta att han är en helt fantastiskt fin häst med många kvaliteter. Dessutom är han riktigt intressant att köra eftersom han gillar att köras efter humör genom hela loppet. Detta ger kusken en fin lektion och påminnelse om att man måste ta och ge när man jobbar tillsammans. En av många roliga dagar med Punch var travresan till Neuillé-Pont-Pierre, en 1100 meter lång sandbana i vänstervarv. Den här fina lilla banan ligger i ett område som fullständigt kryllar av makalösa slott. Bara 36 kilometer från banan ligger till exempel det välkända Château royale d'Amboise med sin helt otroliga utsikt över Loiredalen.

 

Dagen till ära skulle avverkas över långa 3000 meter och dessutom med 25 meters handikapp för Punch' del. Banan Neuillé-Pont-Pierre är en smal bana och 25 meter före oss startade åtta hästar medan vi var fem ekipage på tilläggsfållan. Avgör själv om Punch gör skäl för namnet genom att se loppet här.

 

Tjohooo! Punch a du punch! Bilden är från målgången i Neuillé-Pont-Pierre.
 
I Frankrike skålas det gärna i bubbel efter en travseger. Efter loppet i Neuillé-Pont-Pierre med Punch kommer min andra fina amatörhäst Peccadilles ägare jublande och otroligt glad i hågen för att gratulera - med en champagneflaska han i smyg hade haft med sig till banan... - och inte nog med det - han hade dessutom ställt den på kylning i sin kylbag redan före loppet...! Varken jag eller Punch' ägare, engelske Berry, hade tagit ut segern i förskott såsom denne supporter så gissa om vi blev paffa... - men glada förstås!
 
 
I nästa inlägg ska jag berätta om när jag fick möjlighet att köra en så bra häst att jag fortfarande inte trodde att det var sant trots att jag såg det svart på vitt i startlistan. Och så blir det lite tips om hur man kan kombinera trav och hav på bästa tänkbara sätt i den mest gastronomiska delen av alla Frankrikes regioner, nämligen sydvästra Frankrike, det otroligt fina Sud-Ouest. På återseende!
 

Prix d'Amérique 2013 - Vincennesbanan i Paris

Publicerad 2013-02-05 07:00:00 i Hästsport,

Det är den 27 januari 2013 på travbanan Vincennes strax utanför Paris. Det mytomspunna travloppet Prix d'Amérique ska strax gå av stapeln för 92:a gången i världshistorien. Den fuktiga, råa luften dallrar av spänning. Ska favoriten, fenomenet och titelhållaren Ready Cash klara av att ta sin tredje raka seger i världens tuffaste travlopp? I så fall skulle han sälla sig till legendariska namn som Uranie, Roquépine och Bellino II efter Ourasi i loppets absoluta topplista.

 

Man behöver varken vara travfantast eller spelare, egentligen inte ens hästälskare (däremot kan man riskera att bli det) för att trollbindas av magin kring Prix d'Amérique. Prix d'Amérique är inte bara travsport. Det är som att Amerika kommer till Paris, det är som en show på Broadway av högsta klass. Loppet har ett enormt intresse världen över och sänds i 35 olika länder. På plats finns Frankrikes jordbruksminister Stéphane Le Foll, franska filmstjärnor, TV-profiler...., ingen vill missa det stora loppet. Hängivna fans från när och fjärran kommer för att se sin favorit jaga den heliga graalen. Travovalen fylls likt en fotbollsarena med banderoller, hejaklackar, mistlurar och trumpeter. Trots osäkert väder och konkurrens med kvällens stora hemmamatch med "Zlatans" PSG i fotboll är 31 130 personer på plats på Vincennes.

 

 
Jag måste erkänna att jag är svag för styltakrobaterna.

 

Prix d'Amérique instiftades år 1920 till minne av de amerikanska soldater som stupade på fransk mark under första världskriget. Numera samlar man in pengar till välgörenhet. I år gick försäljningen av Prix d'Amérique-T-shirten (signerad av basketstjärnan Tony Parker) och 70 % av entréintäkterna till att stödja Make A Wish France, en organisation som hjälper sjuka barn och deras familjer.

 

Loppet går över distansen 2700 meter på Vincennes, en bana som består av både nedförs- och uppförsbacke. För segraren väntar en prissumma på 500 000 euro och 50 procent av loppets sammanlagda anmälningsavgifter. Tvåan får 250 000 euro och 25 procent av loppets anmälningsavgifter osv. ner till sjuan som belönas med 100 000 euro och 1 procent av anmälningsavgifterna.

 

Vincennes stora 2000-metersbana är välkänd för sitt fantastiska ytmaterial av kolstybb. Känslan att få beträda banan till häst är himmelsk. Jag har haft turen att få prova - här på väg ut i montélopp 2011.

 

Till minne av Ourasi - kungen av Vincennes

Spänningen i luften är dock blandad med vemod denna dag. Himlen är gråmulen. Två veckor tidigare gick Ourasi vidare till de evigt gröna ängarna. Ourasi, den fulländat vackre svettfuxen och den ende travare som hittills lyckats med den ofattbara bedriften att vinna Prix d'Amérique fyra gånger (1986, 1987, 1988 och 1990). Sorgen är påtaglig på Vincennes. De legendariska segrarna visas på storbildsskärmarna och intervjuerna avlöser varandra. Ourasi var så älskad att man pratar om landssorg i hästsportnationen Frankrike, landet med över 250 trav- och galoppbanor.

 

Omåttligt populäre och folkäre Ourasi är för evigt förknippad med Prix d'Amérique. Hans aura sveper över Vincennes denna sista söndag i januari 2013, bara två veckor efter hans bortgång.

 

Berättelserna är många om "den late kungen", som han ofta kallades. När Ourasi hade vunnit tre raka segrar i Prix d'Amérique begav sig självaste president Mitterand ut till Vincennes för att beundra den franska nationalklenoden. Det året skedde dock det som inte fick ske - Ourasi förlorade (om än för att komma tillbaka och vinna sitt fjärde Prix d'Amérique året därpå). Det sägs att ingen fransk president från och med den dagen vågar ge sig ut för att se Prix d'Amérique...

 

Ourasi besökte Vincennes en sista gång under 2004 års Prix d'Amérique-dag, då han iförd sin berömda brösta i fårskinn och med sin trogne skötare från förr vid sin sida, travade långsidan ner mot stallbacken och möttes av öronbedövande jubel och stående ovationer från Vincennespubliken.

 

 "Han var inte bara en häst, han var ett kulturarv, en stjärna, en sådan där personlighet som kan jämföras med stora män som Charles de Gaulle", säger Annie Jumel, stjärnans trogna uppasserska när han på ålderns höst gick i sin hage på stuteriet Haras de Gruchy i Normandie. Annie hälsade på Ourasi varje dag, i ur och skur. Hon var också den som hade hand om den ström av fans som årligen besökte Ourasi, i synnerhet i samband med hans födelsedag den 7 april. Denna högtidsdag firades årligen med pompa och ståt och förstås en tårta i hästsmak med morötter och Calvadosäpplen.

 

Legendaren fick leva i 32 år, en ansenlig ålder för en travhäst. Men hans stjärna lyser fortsatt klar och nationalidolen på fyra ben lever vidare i fransmännens hjärtan. Riktiga sagohästar återfinns i sagornas värld, så också Ourasi. I Contes de notre planète bleue, skriven av barnboksförfattarna Nicole och Paul Outin, finns en vacker saga för barn om en liten pojke som reser med sin morfar för att hälsa på Ourasi. Och i skrivande stund har boken, eller romanen, om Ourasi, Ourasi le roman vrai av Etienne Le Monpezat just givits ut.

 

Här följer en översättning av en intervju med Ourasis skötare Philippe Renouf av tidningen Le Parisien den 7 april 2010.

 

Vad var det som utmärkte Ourasi?

Han var i en klass för sig och det på alla sätt. Han är en utomjording från en annan planet. Han hade aldrig några fysiska besvär. Han hade en talang, en vinnarskalle, en självkontroll och en återhämtningsförmåga utöver det normala. Han hade en extra växel som konkurrenterna saknade vilket gjorde honom 25 meter bättre än sina medtävlare. Dessutom var Prix d'Amérique hans enklaste lopp på året eftersom han då inte behövde starta med tillägg. Ourasi var en vinnare som alltid var beredd att ge allt för att komma först i mål. Jag brukade jämföra honom med Michel Platini.

Hade han några svagheter?

Han var ganska skarp och andra kunde inte komma närmare än 10 meter. Han bet även mig och det märket har jag kvar på magen än i dag.

Vad gjorde honom så populär?

Ourasi tyckte inte om att träna. Det var väl det som gjorde att han blev så hållbar och kunde tävla så länge. Tack vare hans långa karriär fick folk också tid att fästa sig vid honom. Hans sätt att springa var en annan sak som bidrog till hans popularitet. Han var snabb i starten men sedan tog han inte i under de första 1500 metrarna. Det gav extra krydda och spänning till de lopp han deltog i. När han sedan tågade förbi konkurrenterna fick han folkmassorna att resa sig upp. För travälskarna var Ourasi en hjälte.

Han fick också sina beundrare att gråta...

En dag fick jag ett telefonsamtal från en Aveyronbo. Hans gamla mamma hade en sista önskan, hon ville se Ourasi innan hon dog. De kom båda två, det var en fredag, till stallet i Normandie. När den 83-åriga damen fick se hästen brast hon i tårar.

 År 1989 kunde inte Ourasi kissa innan loppet och blev slagen. Efter loppet såg jag många människor gråta på Vincennes. Året efter vidtogs alla åtgärder för att incidenten inte skulle upprepas. När Ourasi hade tömt blåsan informerades hela Vincennes om detta i högtalarna. En stor lättnadens suck gick genom publiken. Och han vann sitt fjärde Prix d’Amérique.

Vilket minne har du från "århundradets match" mot Mack Lobell?

Efter en mer än 24 timmars lång resa ville amerikanerna tvätta Ourasi från topp till tå för att undvika att han förde bakterier till andra hästar. Jag tyckte att det var korkat och lät dem klara sig bäst de ville. Ourasi ville inte lyfta på fötterna och de blev tvungna att ge upp. Jag kommer också ihåg att jag gömde 30 eller 40 kilo svarthavre, som var förbjudet att föra in i USA, i materiallådan, eftersom han inte åt vithavre. Ja, det finns många anekdoter att berätta.

 

Så tillbaka till årets Prix d'Amérique...

 

Stämningen trappas upp

Prix-d'Amérique-dagen börjar med den berömda öppningsparaden, som med sitt färgsprakande program är en total kontrast till det ruggiga vädret. Vi ser pom-pom-flickorna som aldrig verkar frysa sin lättkläddhet till trots. Vi ser den sedvanliga Prix d'Amérique-hästen som stolt stegar in på banan, täckt av den amerikanska flaggans färger från öra till hov. Och överallt en salig blandning av färger, artister, akrobater, dans och musik. Stämningen höjs på läktarna. Årets Prix d'Amérique är här! Prix d'Amérique-kuskarna får byta ut sulkysitsen en stund för en repa på amerikanska Harley Davidsons och presenteras på så sätt för publiken - till teknomusik.

 

Amerika är på besök i Paris.
 
Inget Prix d'Amérique utan Prix d'Amérique-hästen. 

  

 
Stefan Söderkvist välkomnas av publiken.

 

 

Som Bordeaux-bo kan man inte låta bli att hålla en tumme för sydvästra Frankrikes hopp, Richard Westerink. Men nog ser han ut att sitta bekvämare bakom sin fine Timoko?

 

Tävlingarna börjar. 7 lopp ska köras denna dag utöver höjdpunkten Prix d'Amérique. Vi har förmånen att få se Anders Svanstedt debutera på Vincennes med Nettan Palema i Prix Helen Johansson. Ett omöjligt startspår ger dem en nionde plats.

 

 

 Den näpnaste av alla under dagen var väl ändå Nettan Palema som startade i Prix Helen Johansson. En riktig lady bryr sig inte om hur de vackra vita stövlarna ska klara den svarta kolstybben utan koncentrerar sig på allvaret. Här i ett kärleksfullt ögonblick med en sann beundrarinna. 

.

Dagens mästerstycke närmar sig. In marscherar en armé av hästar och ryttare i uniform och plymförsedda hjälmar med blänkande visir in på banan. Det är den franska försvarsmaktens beridna förband, som med sin pampiga uppvisning framför läktarna fullständigt tar andan ur publiken.

 

 

På franska inrikesdepartementets hemsida kan man läsa att kavalleriets hästar till vardags har högst hedersvärda uppdrag. De tjänstgör för den franske presidentens säkerhet, deltar i beriden ordningshållning, spaning och parader. Den franska staten ser hästen som ett effektivt hjälpmedel, särskilt vid stora folksamlingar eller vid övervakning på platser där det är svårt att ta sig fram på andra sätt. De kan också delta i andra sammanhang där man anser att hästens närvaro ger ett mervärde. Faktum är att hästarna från kavalleriet används i 10 000 patrulleringar och 500 hedersuppdrag varje år.

 


Så tågar de ut tillsammans med militärsymfoniorkestern och försvinner från Vincennes för denna gång. Stämningen har trappats upp på läktarna. In kommer nu defileringen av årets deltagare i Le Grand Prix d'Amérique.

 

Maharajah, Lisa och Örjan defilerar. Sedan gick det fort från hopp till flopp, 1.10,7 första 1500 för att vara exakt...

 

Så gick loppet

Efter två inledande och nerkkittlande omstarter kommer alla de mest betrodda hästarna iväg bra och i rätt gångart. Bäst start får svenske Maharajah som sitter i ledningen efter en växling med Raja Mirchi. Han tar sedan sitt öde i egna händer kan man säga när han fortsätter i ett stenhårt tempo.

 

Vi närmar oss upploppet. Jublet dånar på läktarna när titelförsvararen Ready Cash, som hela tiden har smugit sig närmare, i sista sväng kommer upp jämsides med ledande Maharajah. Det vi sedan ser för tankarna på Usain Bolt som sveper förbi en Svensson på motionsrunda. Den ståtlige Ready Cash ser ut att lämna fältet bakom sig och vara på väg mot sin tredje raka Prix d'Amérique-seger. Konkurrenterna kastar in handduken en efter en... Eller, alla utom en, nämligen Royal Dream... Han har smugit med i rygg på favoriten största delen av loppet. Den store fuxen hakar på i sin myrsloksstil, han fullständigt vägrar släppa taget. Vrålet finner inga gränser, publiken får sitt lystmäte - en kamp mellan fenomenet Ready Cash och travfamiljen Dubois' Royal Dream! Ready Cash springer plötsligt som på hal is och kämpar tillsammans med körande Franck Nivard att hålla benen i rätt gångart när mjölksyran svider i kroppen. Jean-Philippe Dubois vrider ut sin springare, slår klorna i Ready Cash, seglar förbi och vinner Prix d'Amérique 2013. Han gör det på kilometertiden 1.11,9, nytt löpningsrekord för Prix d'Amérique!

 

Tvåan Ready Cash blir visserligen slagen men det med hedern i behåll. Den tappre hingsten höll nerverna under kontroll från start till mål och lämnade övriga fältet långt bakom sig när han stack iväg och bjöd publiken på ett rafflande upplopp, en giganternas kamp.

 

Ready Cash är ingen lätt häst. Här ser vi honom värma i rygg på en stallkamrat före loppet för att inte hetsa upp sig alltför mycket.

 

De svenska hästarna hamnade långt bak i fältet och var aldrig med om kampen om segern på upploppet. Bäste svensk finner vi först på elfte plats, Lutfi Kolgjini och Raja Mirchi. I svensk media talas om den svenska kollapsen, floppen eller magplasket. Se till exempel Skånskan.  Så när som på några oundvikliga kvickheter (om att till och med ismannen Örjan, som förstås även i Frankrike är känd för sin skicklighet och kyla i loppen, måste ha börjat smälta av den hårda press det innebär att köra detta unika, säregna lopp), är gliringarna och kritiken i franska travtidningen Paris Turf dagen efter trots allt förhållandevis milda. Att även en mästerkusk brister i omdömet i just detta lopp, det är inget som förvånar, det är bara ett av många fakta som gör loppet så mytiskt. Det här är ju Loppet som inte är som andra lopp

 

 Guldmedaljören

Vinnarkusken i årets upplaga av drabbningarnas drabbning, Jean-Philippe Dubois (som kallas "den okände profilen" i svenska Travrondens vinternummer?), är äldste sonen till en av Frankrikes mest kända hästkarlar, Jean-Pierre Dubois. Jean-Pierre har själv vunnit två Prix d'Amérique, yngste sonen Jean-Etienne ett och nu kunde också Jean-Philippe nå drömmen med sin Royal Dream. Sin, ja, för han är dessutom ägare till hästen. Sedan 2009 har han varit högst upp på listan av de framgångsrikaste travhästägarna i Frankrike.

 

"Ja, nog får jag vara nöjd, jag har ju fött upp både kusken och hästens far", säger 72-årige Jean-Pierre Dubois efter loppet då han intervjuas av travkanalen Equidia. Det är inte alltför vågat att påstå att dagens seger är ett resultat av ett helt manslivs kunskap och arbete...

 

Fransmännens vördnad för denna tävling är gränslös. En seger i Prix d'Amérique är något som betraktas som nästan ouppnåeligt. Segeryran är total när Royal Dream just har gjort det fabulösa.

 

 

Solglimtar spricker fram mellan molnen under eftermiddagen. Och vad kan passa bättre än att en stor och vacker fux tar hem loppet, kanske för att hedra Ourasi?

 

På segerhästens redan tunga meritlista finns triumfen i Prix de France 2012 där han liksom i Prix de Belgique 2012 redan lyckats besegra Ready Cash. Sedan har han hamnat på prispallen med krafter kvar (Jean-Philippe Dubois kör inte gärna en meter för mycket) i samtliga de så kallade B-loppen (ett slags förberedande och kvalificerande lopp där de 6 hästar som samlat mest poäng belönas med startbiljett till Prix d'Amérique) i matchningen mot årets stora mål.

 

Det råder inga tvivel om att siktet har varit inställt på Prix d'Amérique och att Royal Dream har förberetts minutiöst. Det betyder dock ingalunda att körsvennen var säker på seger. Familjen Dubois, som är ikoner i travbranschens Frankrike, är kända för att vara hårt arbetande, diskreta, fåordiga och ödmjuka. När TV-kanalen France 3 kommer på besök i Normandie dagen efter loppet säger Jean-Philippe att han tycker att det finns så många yrkesmän i branschen som är värda det här mer han själv. Han känner sig oerhört privilegierad som fått vinna. Han vågade inte tro på seger på förhand men lovordar sin häst för dennes mod och snabbhet. Han glömmer heller inte konkurrenten Ready Cash som han tycker gjorde en berömvärd prestation och påminner om att regnet gjort att banan fläckvis inte var bra.

 

I bakgrunden står den tappre krigaren från dagen innan. Royal Dream är tillbaka i sin hage och vilar ut, långt från tumultet och bruset som omgav honom efter bragden på Parisbanan.

 

Källor

 

Franska inrikesdepartementet

TV-kanalen France 3


Om

Min profilbild

Sanna Elfving

Norrländska som bytt Höga kusten mot Atlantkusten för arbete som svensklektor vid universitetet i Bordeaux. Ger företräde åt svensk frukost men erkänner sig i övrigt tämligen svag för fransk kokkonst. Traskar gärna i berg, över sanddyner, genom medeltidsbyar och bland vinodlingar. Gillar språk, natur, djur, hästsport, snälla människor och rättvisa. Att bo på plats och tala språket ger en unik möjlighet att se landet inifrån. Detta gör att jag kan tipsa dig om både kända och okända sevärdheter, konstigheter, egna smultronställen eller bara små lustiga detaljer, ja allt sådant som år 2013 till trots inte redan finns på nätet. I min blogg finner du ibland också vardagsbetraktelser och aktuella händelser härifrån. Jag skriver i första hand om Bordeaux med omnejd, men då och då gör jag avstickare till andra platser i landet. Varmt och innerligt välkommen till min blogg.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela